weconverse

Almost a year ago I did a gig for Worldwide Partners. According to the comments from the partners who attended (including those posted at weconverse), they kind of appreciated my thoughts. From my side I felt that the session went pretty well. Recently, during my summer vacation (June 11th), I got an e-mail with "Worldwide Partner news" (sorry, they offer no web version). To begin with the message was headed by a large image, wich made it difficult to read on my mobile phone. Right below the image was the header "WPI Launches New Public Website" (without any link) and below it another image. In the image I could read (but not my desktop search engine) "It’s a Wiki world. It’s a flat world." I thought that was cool and went on today to check out their new web site.

To begin with the home page is based on a slowly loading Flash implementation. As you can see there is no way to search the site. Therefore it was hard for me to quickly figure out if they had a Wiki, offered RSS feeds or utilized any other tools for social media. On the other hand, when I surf to the site on my phone it displays the basic content pretty well.

I do not have time to evaluate their new site, but it seems to me that none of the ideas, trends, or possibilities that I presented has guided their efforts so far. After all, they describe themselfes as:

"the world’s largest owner-operated agency network made up of 96 agencies employing 4,700 people in 143 offices located in 53 countries across Asia, Europe, Latin America, the Middle East and North America"

Wordwide partners could at least have implemented Google maps to allow visitors to browse their network. Or started a blog to supplement their Media room. As far as I can judge the whole thing is very Web 1.0. What did I do wrong???

Share This

Jag snubblar över artikeln The next step in open innovation i senaste McKinsey Quarterly. Där sammanfattar konsulterna Jacques Bughin, Michael Chui och Brad Johnson sina tankar om det kunskapande och den produktutveckling som sker i onlinecommunities hos företag och konsumenter (jämför Open Innovation). Enligt författarna är utvecklingen i sin linda och frågan är vem som vet vart den leder? Det är väl på ett filosofiskt plan ungefär som att fråga vart företagandet leder…

Jag vill nog hävda att fenomenet vid det här laget är tämligen spritt och att det finns gott om både erfarenheter och lönsamma praktikfall som kan inspirera. Snarare är det så att det är många som ännu inte prövat tanken att släppa in utvecklingskrafterna som finns utanför den egna organisationen. Åtminstone brukar mina uppdragsgivare sällan börja med idén att be sina intressenter (inklusive kunderna) om hjälp när det gäller att ta fram nya affärsmöjligheter. Samtidigt stärks mitt intryck att när det gäller nystartade tjänster för sociala medier så är kund/användar/medborgar/konsument-medverkan själva utgångspunkten.

Matt Rhodes, som gjorde mig uppmärksam på McKinseyartikeln, skriver om bland annat två trender när det gäller deras kunder på Freshnetworks. Det handlar dels om en rörelse där partners och leverantörer står för företagets innoverande. Dels en trend där kunderna tillsammans med företaget skapar de nya produkterna.

På vägen vill jag understryka några av de utmaningar som McKinseykonsulterna lyfter fram (min översättning):

• Locka och motivera samskaparna
• Strukturera problemen som ska lösas så att samarbetet underlättas
• Skapa ledarskap, regler och processer som stjödjer samskapandet
• Kom ihåg att kvalitetssäkra utfallet

En annan central fråga är varför i hela friden folk vill vara med, ofta utan direkt ersättning (läs fakturor/lön)? Konsulternas svar i artikeln (”Rewards and fame were certainly motivators, but participants are largely interested in making a contribution and seeing it become a reality”) är lite tunt. Men det finns gott om erfarenheter även på den fronten. Eller hur, ni som vet mer?

Share This

I går meddelade ICANN (som ansvarar för att koordinera Internets domännamn) en viktig nyhet. De har godkänt en rekommendation att bland annat utöka toppdomänerna (se pressmeddelande). Med andra ord utökas from och med nästa år de nuvarande 21 toppdomänderna (som .se, .nu, .com, .eu, osv) med i självvalda namn (tex .karlstad, .google, .gatarski, osv). Förändringen kan vi se som både fantastiska möjligheter och nya utmaningar. Bland de senare finner vi aktörer som vill pinka in sina varumärken genom att registrera alla toppdomäner. Det blir ju i princip omöjligt. Förmodligen lär också värdet på nuvarande domännamn sjunka. Apple betalade nog en bra slant för me.com, som tidigare ägdes av en communitytjänst (numera snappville.com). Själv sitter jag på kunskap.se (och någon lär väl registrera kunskap.utveckling).

Vi är många som outsourcat vårt minne till maskiner. I stället för att försöka hålla våra barns, släktingars och goda vänners telefonnummer i huvudet förlitar vi oss på mobiltelefonens kontaktregister. På samma sätt stoppar vi där in PIN-koder, viktiga datum och shoppinglistor. Massor av undersökningar visar att folk inte använder webbläsarens adressfönster. I stället surfar vi till önskat ställe genom att söka efter något lämpligt. (En bekant till mig visste inte ens att man kunde skriva i adressfönstret).  Eller så finns redan adressen i våra favoritlistor, både i laptopen och i mobilen. Många synkar ihop det hela med sociala bokmärkningstjänser, som deli.icio.us (numera även delicious.com). Och som av en händelse (ironi) är det en av basnyttigheterna i me.com.

Vad göra? Som vanligt tycker jag frågorna är intressantare än svaren när det sker stora förändringar. Och det här är frågan om en ENORM förändring, om än på ett litet plan. För egen del snappade jag för ett år sedan upp trenden, bland annat i Japan, där man annonserar sökbegrepp i stället för webbadresser. En del av strategin är då att se till att göra speciella sökmotoroptimeringar för det som annonseras. Liksom att noggrant välja hur sökningen skall illustreras i annonsen, tex en specifik sökmotor.

För att, som vanligt, äta min egna medicin gjorde jag för en tid sedan om mitt visitkort. Idag är det Google som dominerar sök. Och om du (idag) googlar på "richard gatarski" är dom första 10 träffarna weconverse.com, bat.se/partners/richardg, podernize.se, fek.su.se/home/rgi, skolmarknad.info, blogs.su.se/rgi, skolsmart.skolmarknad.info, newsdesk.se/pressroom/bat/contact_person/view, www.kompetensmassan.se/seminarier2006/richard-gatarski.asp. Himla bra tycker jag. Intressant är också att två talaförmedlingar köpt mitt namn som sökbegrepp. (Billigare att kontakta mig direkt, tex Talaforum vill gärna lägga på 100%). Dock ger motsvarande Live-sök inte lika bra resultat, förmodligen anledningen till dess lägre populäritet. Men för att hålla alla sökdörrar öppna valde jag att designa en generisk sökruta på visitkortet.

Med stor sannolikhet betyder allt det här också något fundementalt för sökmotorerna. Deras rankningmekanismer tar hänsyn till domännamnet, och när det senare systemet ändras lär det förra kräva modifikationer. Alla entreprenörer och konsulter som behövs för att navigera framöver ser nog den aktuella utvecklingen som en finfin möjlighet.

Men det mänsliga ligger (tills vidare) fast. Det som måste finnas i våra huvuden ska vara kort, unikt, minnesvärt och lagom klurigt. Tänk på det…

Share This

Det är kul att resa, men inte alltid. Och resor kostar tid och pengar. Så vad göra? Telemöten är en lösning. Videokonferenser en annan. De båda mötesteknikerna blir allt vanligare och billigare tack vare tjänster som Blogtalkradio, ooVoo och nya betan av Skype 4. Möten i onlinevärldar som Second Life respektive World of Warcraft  (bilden är från en forskarkonferens i WoW) är också spännande. Men möten via skärm står sig slätt när man har en fysisk storpublik och vill ha folk på scenen. I alla fall som det verkar…

Musion är ett engelskt företag som utvecklat en 3D holografisk presentationsteknik. Den har använts på rockkonserter, produktlanseringar och konferenser. Cisco kopplade i höstas ihop sin videokommunikationslösning med Musions presentationsteknik. Sålunda kunde CEO John Chambers live på scen i Bangalore (Indien) samtala med Marthin De Beer och Chuck Stucki som båda samtidigt var i Kalifornien. YouTube-klippet nedan visar en bit, men klippet hos Musion är läckrare. Frågan är om vi vanliga dödliga kan avnända sånt här inom en snar framtid?

Share This

För drygt 10 år sedan höll jag flera olika föreläsningar för dåvarande Sparbankskoncernen. Exempelvis dokumenterat på webben under ett kundseminarium hos Sparbanken Finans i Malmö 1997. Som ett sätt att understryka vad framtiden verkligen handlar om (barnen) och plussa lite på min uppdragsgivare (som var tidiga med internetbanking) så bestämde jag mig för att visa en film med min son Milton när han surfade hos Sparbanken. Ni som har med barn att göra vet att man måste motivera dom. Och hur kul var Sparbankens webbplatser i ett barnperspektiv för en kille på drygt 2 år? Men saker som rör sig är alltid kul för ungar. Dock var det vid den tiden ont om filmer på webben. Speciellt sådana som tilltalar barn. Jag lyckades till slut hitta en Sparbankssida med bilder på bilar. Du kan se resultatet här -  innan vi hoppar till presens.

För några veckor sedan beta-lanserades Totlol, en community-modererad webbvideoplats för barn mellan 6 månader och 6 år. Jag gissar att namnet står för Toddler Laughing out Loud. Det är en Kanadensisk skapelse, med ett mörkat ägarskap, som bygger på YouTubes API:er. Det vill säga möjligheten att byggna egna videosajter med YouTube som motor.

Grundidén bygger på att registrerade föräldrar hittar filmer på YouTube som är lämpliga för barn och skickar in dom i Totlol-systemet. Samtidigt granskar man titeln och beskrivningen samt kategoriserar innehållet med taggar, inklusive språk. I nästa steg måste flera andra föräldrar bedöma inskickade filmer med avseende på deras lämplighet och passande ålder. Det finns också en möjlighet att i fritext kommentera videon. Ett datorprogram analyserar alla granskningarna och ingen film släpps för öppen visning innan den fått "en tillräckligt hög bedömningsgrad".

Allt är som sagt i beta-version och det finns väl en del frågetecken. Men det är ett otroligt intressant och kul exempel på kraften i konversationen och mashupens möjligheter. När systemet öppnas helt lär det också bli en barnvänlig titt-sida, med klatschiga färger och ett barnsligt roligt gränssnitt. Säga vad man vill, men det går framåt - även om det inte alltid går så fort.

Nu skall jag föreslå för utvecklarna att dom också låter storasyskon skicka in videoförslag. Idag måste man vara 18 år eller äldre.  Yngre kids har massor av tid och skulle säkert älska att få hjälpa småttingarna att se mer roliga saker. Därefter kan vi föräldrar granska förslagen. Har ni fler idéer?

Share This

Sorry, Geert, I just do not get it. You gave is a wonderful video (Bring the love back) that videolized the man-woman love metaphor when discussing the advertiser-consumer relationship. That was a good start and most likely it created some buzz around Microsoft’s new claims in the advertising pie. But to me the sequel "Inspiration, anyone?" just repeats the message "traditional advertising is dead". In addition it discredits all advertisers, including their creative minds. Furthermore, in my view the sequel is too loong, slow, and completely lacks a cliff hanger or any kind of potential promise that could drive viewers to getinspiredhere.net.

And when I surfed there I was stunned - not inspired. The site seems to be a blog with three (3) posts and an abundance of meta stuff (tags, key words, microsoft links, menu choices, etc). You offer me to Join and Sign in. Why should I?

The top of the page is filled with something that resembles a banner, but I cannot click it. Maybe I can if I sign up/in (irony). Instead I opted to click the "Developers" item in the menu.

Are you serious in that developers will be inspired by Bill Gates TechEd Keynote. If so I suggest you let me see the video, instead of again promoting Silverlight. By the way, I am not alone in beeing fed up with all the Silverlight promo Microsoft attempts to drown my computers with. In itself the Silverlight introduction is a wonderful illustration of an advertiser with a problematic customer relationship. Let me say that I/we feel the same about Apple’s various approaches to force Safari upon Windows users.

Next up on the inspiring category is hopefully something that leaves developers with their mouths wide open and salivating. A wonderful illustration of  how to "export XAML from Expression Design to Expression Blend" (see image). But I do not know, I am a humble consultant that advices on strategic market conversations issues. And as such I do not advice anyone to see the "Marketers" section video where "Marc gives us a summary on everything that went on in Cannes". He simply tell (not show) what Microsoft did there, and I know more things happened in Cannes. For example, Microsoft got a share of the Grand Prix for film lions (ironically in Quicktime format). In the end the proof of the pie is in the eating (ask Yahoo). If you want to get even more inspired, read and watch how I sold a 60 second spot in my gig on a event for Microsoft’s advertising customers.

Matt Rhodes at Futurelab is more neutral, as he spreads the word about the sequel. Peter Kim at one of Forrester’s blog is more curious when he asks why no one seems to care. (My August 2007 post about the first video is in Swedish).

Share This

Vet inte hur relevant detta är i ert nuvarande tänk. Men frågorna nedan bollade jag för några veckor in i ett forum som befolkas av framförallt entreprenörer och investerare. Än så länge är det ont om svar. Det handlar bara om en liten pusselbit, om än central, i en ny form av ekonomi. Bakgrunden är att det jag för länge sedan kallade informationsprodukter (jämför "content management") utgör en allt större del av samhällsekonomin. Det rör sig om musik, bilder, filmer, programvaror, webblösningar, blogginnehåll, med mera.

I det enkla fallet, om man (ex jag) på en webbplats (ex skolmarknad.info) slänger in en Paypal "donate" knapp och det trillar in pengar den vägen, hur fungerar det rent skatte/inkomstmässigt. En aspekt är det taskiga (verkar det som) bokföringsunderlag som Paypal levererar. En annan sak är termen "donation", som enligt svensk lagstiftning inte är avdragsgillt. Det verkar åt båda hållen. För egen del har jag mer tänkt på när jag som företagare egentligen skulle vilja dunka iväg, säg 10 USD, till någon som gjort en juste plug-in jag använder i jobbet. Kan jag då dra av det? Jag vill inte "donera" utan snarare betala lite för en tjänst. Åt andra hållet gäller den som får pengarna. Rent hypotetiskt, men (skatte)mässigt krångligt ser jag skolmarknad.info mer som en idéell verksamhet (även om jag ser det som ett varumärkesbyggande).

Vi kan ju börja med dom enkla frågorna:

1. Om jag med mitt företags-betal-kort "donerar" pengar till en person, är det avdragsgillt? Observera att den som tillhandahåller informationsprodukten alltså inte kräver "betalning" utan ber om en "donation". Det finns ingen faktura och det finns inget regelmässigt kvitto, mer än kanske ett tack-mejl.

2. Om jag via Paypal får in pengar via en "Donationsknapp", hur skall dom beskattas.

Har också bollat frågan till min revisor (stort namnkunnigt bolag) men inte fått nåt svar. För egen del ligger det fortfarande och skvalpar i "jag skall kolla upp det här ordentligt", men har inte hunnit med. Någon som vet läget?

Share This

För två år sen kontaktade jag informationsansvariga på NUTEK, VINNOVA och ITPS för att jag ville erbjuda mina tjänster så att dom skulle bli lite sociala. Dels för att jag tyckte det är skamligt hur dom, med tanke på deras respektive uppdrag, släpar efter. Dels för att jag känner lite extra för dom efter mitt tidigare samröre på det akademiska planet. ITPS svarade typ "jag är ny här", VINNOVA sa "jag skall ta upp det" och NUTEK svarade inte direkt.

För ett år sen tackade jag nej när Cecilia Werner Kastensson, Kommunikationsdirektör på NUTEK, erbjöd mig att gratis föreläsa för henne och "några tunga kollegor i informationsbranschen". Hon menade att det kunde ge mig fler uppdrag. Jag menade, som vanligt, att jag tillför värde och vill ha betalt för det.

Idag noterar jag att NUTEK äntligen erbjuder flöden, för Pressmeddelanden (RSS) och Nyheter (RSS). Fast, på deras Pressinformationssida (med den kryptiska URL:en http://www.nutek.se/sb/d/153) finns ingen hänvisning till RSS-flöden. Ej heller på sidan för Nyhetsbrev (http://www.nutek.se/sb/d/806). Mystiskt är också att utvecklingsmyndigheten, när dom förklarar vad RSS är, länkar till en artikel på Susning.nu som inte uppdaterats på fyra år. (Tips, kolla min RSS-skola). Så det är knappast förvånande att sidan "NUTEK tycker" (http://www.nutek.se/sb/d/1110) inte förtecknar någon blogg.

Å andra sidan så har dom sedan ett tag en spännande, nästan social, satsning som heter Ambassadörer för kvinnors företagande, eller är det Ambassaden? Där finns det både bloggare och diskussionsforum för dom som platsar. Så numera verkar NUTEK hänga med i utvecklingen. Fast dom borde kanske leda den?

Share This

I morse hade jag förmånen att äta frukost hos PR- och kommunikationsbyrån Springtime, och framförallt höra om ett par spännande case. Det ena, om sociala medier i Kina, lämnar jag för tillfället åt sidan även om det var synnerligen intressant. Men det andra, baserat på kampanjen “In an Absolut world” och hur den mexikanska tolkningen orsakade en del rabalder vill jag gärna att vi konverserar lite kring. Först några ord om att Springtime äter sin egna medicin.

Idag lanserar Springtime nämligen sin nya webbplats, eller rättare sagt webbplatser. Bilden här intill (miss att dom inte skrivit “Springtime” på skylten) är knyckt från ning.springtime.nu, dit man numera omdirigeras från www.springtime.nu. På välkomstsidan kan vi läsa “Det här är vår medarbetarcommunity där vi delar med oss av händelser och tips. Sprid gärna vidare!” Basen verkar alltså vara ett community baserat på verktyget Ning (som jag bloggat om tidigare). Observera att Ning är en “hostad” tjänst, dvs själva systemet ligger på en webbserver som Springtime vare sig äger eller har full kontroll över. Samma sak gäller wiki.springtime.nu, “Springtimes wiki om sociala medier”. Den är i sin tur baserad på webbtjänsten wikispaces. Bland sidorna finns “Fler företag som arbetar med social media monitoring“. Hepp, man är inte rädd för att erkänna, och bjuda på kunskapen om, att det finns fler leverantörer inom området. Dessutom har dom (sedan tidigare) Springtimebloggen som bygger på Typepad. Även det en “hostad” tjänst. Ett synnerligen modigt steg för att pröva nya vägar, inspirera oss alla och skapa mer underlag för nya lärdomar och insikter.

Men åter till Absolut-caset. Vi som var där fick med oss en mapp som bland annat mer i detalj beskriver morgonens föreläsningar under rubriken “Nätets gräsrötter slår till - Kriskommunikation i sociala medier”. Tyvärr hittar jag inte den rapporten i fulltext på nätet (men är övertygad om att den kommer upp och att dom kommer påpeka detta bland kommentarerna till det här blogginlägget). Däremot finns det ett kort inslag bland exemplen i wikin. Kort och gott hade den lokala Absolut-byrån i Mexico gjort annonser där de lekt med gränsdragningar mellan USA och Mexiko. Det greppet gillades inte av alla. En gnista i bloggosfären spred sig ganska fort ända upp till gammelmedia (ex CNN). Bland det tänkvärda är antalet kommentarer i de olika bloggarna, tex hos Absolut själva 3424 stycken (343 sidor)! Och att Paula Eriksson, VP Corporate communications V&S Absolut Spritis, den 6 april 2008 bad om ursäkt, drog in mexikoannonserna och lovade åtgärda processen för att godkänna lokala annonser.

Detta fick mig att tänka på en liknande händelse. För ett par veckor sedan drog Donkin Donuts tillbaka en nätvideokampanj. En hyfsat känd TV-personlighet/taleskvinna figurerade nämligen i videon iförd en Palestinasjal. Vissa uppfattade detta som ett politiskt stöd vissa aktörer i mellanöstern. Läs mer hos exempelvis David Kiley i hans blogg Brand new day.

Intressant nog så är “den konservativa debattören” Michelle Malkin rätt flitig pådrivare i båda fallen. En typ av sociala medieaktörer som utnyttjar kända varumärken som slagträn för att föra en politisk debatt. En utveckling som Naomi Klein pekade på i sin bok “No Logo” för många år sedan.

Den stora och svåra frågan är var man som varumärkesägare står (för). Är det rätt att be om ursäkt för att andra väljer att försöka fylla varumärket med ett innehåll man inte står för? En jämra intressant radda tankar om ursäkter levererar NYT-journalisten Kevin Sack i artikeln “Doctors Say ‘I’m Sorry’ Before ‘See You in Court’“, Gerald Baron i sin Crisisblogger under rubriken “The moral (and economic) value of saying you’re sorry” och naturligtvis PR-konsulterna Shel Holtz och Neville Hobson som samtalar om saken.

Jag tycker att i grund och botten handlar det om ansvarstagande och intention. Jämför uppsåt i juridiken. Absolut ville knappast på allvar flytta gränsen mellan Mexiko och USA. Dunkin Donut ville lika lite hjälteförklara vissa aktörer i mellanöstern. Fast gränsdragning mellen intention och handling är rätt luddig. Lätt är det som sagt inte. Däremot är det solklart att vi lär få se mer av den här typen av agerande. Och även om det bara är få fall som når massan, så sker det redan nu i massa små konversationer. Har du inte redan tidigare funderat på det här så är det hög tid. Eller?

Share This

För att gå rätt på sak så skyller jag på att även forskare styrs av hårdvaluta. Ingen cred ingen blogg skulle man kunna sammanfatta mina tankar. Detta apropå att Anders Mildner bloggar i Sydsvenskan under rubriken “Universitetet, var god dröj” Han är rätt frustrerat över att universiteten inte hänger med i utvecklingen och skriver bland annat:

Men om lärosäterna tog den tredje uppgiften på allvar, borde de väl jubla över att de anställda försökte möta omvärlden i en tvåvägskommunikation? Och låta bloggandet bli en naturlig del i arbetstiden? Och snabbt se till så att man lade in bloggarna under sina egna sidor – och därmed kunde föra in den utåtriktade verksamheten under lärosätets tak?

Jag skulle kunna tillbringa månader och år att bara orera om den här saken. Jag gav ju för 10 år sen upp idén om att publicera en elektronisk avhandling. Och det lilla jag hinner få ur mig nu borde egentligen ha hamnat i “Richard Gatarskis SU-blogg“. Men det bloggverktyg som Stockholms universitet tillhandahåller är undermånligt. Se bland annat Läge att frysa denna blogg som jag publicerade för snart ett år sedan. Till exempel kan jag inte där bakåtspåra till Mildners inlägg.

Varför bidde avhandlingen då i mitt fall en bok och ingen webbplats, CD-ROM, blogg eller dylikt? Svaret är enkelt. Mina bedömare fattade inget annat samt att den akademiska hårdvalutan är publicerade artiklar. Underförstått forskarnas gratisskrivande i vetenskapliga tidskrifter. De språkrören är så hårt kommersialiserade att Rasmus röj i upphovsrätten framstår som en parantes i det post moderna projektet/n. Erik Stattin ekar en undersökning från Storbritannien där enbart gratis granskningsarbete uppgår till 22,5 miljarder kronor varje år. Rasmus är för övrigt doktorand vid Södertörns högskola. Av döma av hans personbeskrivning där så har dom inte uppmärksammat hans bloggande. Än mindre förtecknat bloggar relaterade till högskolan.

Men nu var det ju universitetet som det ska handla om. Stockholms har ju faktiskt en sida som heter “Bloggar på Stockholms universitet“. Kul, men tunt. Dess Rektor Kåre Bremer bloggar (bra tycker jag). Ett av de ämnen har berör är Bibliometri (2007-09-26), han har anställt en Bibliometriker (2008-02-14) och rekommenderar Högskoleverkets rapport “Resurser för citeringar” (2008-05-21). I den rapporten förekommer ordet “blogg” noll (0) gånger och “Internet” en (1) gång:

Men vad som egentligen når en internationell publik skiljer sig åt: normalt ker det genom tidskriftsartiklar i internationella, vetenskapliga, tidskrifter ller via böcker utgivna på utländska förlag. Det kan också ske genom att forskarna publicerar sina verk på Internet eller genom en rapportserie som läses av de viktigaste (internationella) kollegerna inom det egna fältet.

Märk väl, Internet är onormalt i Högskoleverkets ögon. Så till Mildner och alla andra säger jag att så länge forskarna inte för cred, dvs karriär- och lönemässiga kliv, för bloggande så lär det inte hända så mycket. Samma sak gäller alla andra “nya elektroniska publiceringskanaler”. Jag använder citattecken för att förlöjliga det som redan borde vara ersatt av akademiska konverseringskanaler.

Fast visst händer det spännande saker. Den sexhövdade bloggen Ekonomistas drivs nog mer av dess förståelse för vikten och värdet av bloggandet, än av obefintliga insikter från handledare, respektive akademisk institution och anslagsgivare. (Transparens: jag har haft i uppdrag att rådge dem vid lanseringen). Och Stanfords Blog Directory är rätt cool. Tänk om man kunde försvara en blogg när man disputerar?

Share This